Dom säger att den är här nu, våren. Men jag ropar inte hej precis. Inte än. Dom här bilderna är en månad gamla men ärligt talat, det är inte särskilt stor skillnad. Visst, snön är väl borta och en och annan krokus har letat sig upp, men frosten kommer tillbaka gång på gång och dom stabila högtrycken lyser med sin frånvaro. Trädgården är uppgrävd efter en hastigt beslutad dränering. Lera och jord överallt. Min älskade nyponrosbuske är tillbakaplanterad där den stod vid husväggen och jag hoppas så att det går vägen, men den fick några några riktigt kalla nätter där med sin bara rötter liggandes på gräsmattan.

Det är första maj om en knapp vecka och jag behöver så väldigt mycket att det blir vår på riktigt nu. Hör du det, våren! Det här har varit den längsta vintern jag kan minnas. Inte bara för att värmen låtit vänta på sig. Det har också varit tungt av andra skäl med en slitsam graviditet och enormt mycket vabb och sjukdomar i huset. Idag är vi hemma igen, jag och den lille. Genom skitiga fönster fantiserar jag om sommaren. Tänker mig bortom den stora tunga magen, illamåendet och smärtorna och föreställer mig vår nya lilla familjemedlem som snart ska komma. Då ska det alltid vara sol och jag ska vara frisk och lycklig hela tiden. Aldrig trött och alltid svepandes i en långkjol och stråhatt. Det får bli min målbild, banne mig.

I helgen lämnade vi lillen till bästa moster och hennes sambo och satte igång. Vinden ska renoveras, inredas och bli sovrum till storasyrran. Det blev en dag av lådor, rensade, sorterande och röj. En minnesresa genom mitt liv. För jag hatar att slänga. Dagböckerna från barndomen, klänningen från första discot på Stadshotellet. Vackra burkar från resor som aldrig hittat sin plats, skolkatalogerna från gymnasiet. Brev, utskrivna mail och kärleksdikten från den där killen jag aldrig blev kär i. Fast jag försökte. Gamla billiga smycken och 90-tals kläder jag inte skulle ta på mig igen, men åh vad jag minns vad snygg jag var i den där jeanskjolen. Bilder från en annan tid, en tid jag lämnat. På människor som en gång var mitt liv och min familj… Undrar hur dom mår nu? Undrar om dom förlåtit mig?

Trots att det var både slitigt och skitigt blev det en fin dag för oss. Vi fick tid att prata. Prata och visa och berätta för varann. Våra historier om livet innan vi. Det vi som idag är både är självklart och bräckligt. Men vi fick också tid att planera. För framtiden tillsammans. För det nya som kommer. För i sommar blir vi en till.

Det blev inget dagis i måndags. Det blev en ny förkylning och ännu en veckas vabb. Jösses vilken sjukvinter det här har varit. Men nu äntligen mår lillen bättre och vi tar påsk tillsammans hela storfamiljen. Åka till skogen, och havet. Träffa nära och kära. Det ska bli riktigt fint. Jag gillar verkligen påsken. Den kommer med ledighet och eftertanke när den behövs som bäst efter en alldeles för lång vinter. Den innehåller inte så många måsten och man får göra lite som man vill. Och så får man pynta i pastelliga vårfärger och massor med blommor. Jag gillart. Glad påsk på er!  

Efter snart nio dagar tillsammans är vi rätt trötta både på varann och vårt hem. Lillen har betat av en av dom klassiska barnsjukdomarna och då tar det tid att bli bra. Ligga tätt intill på natten och få feberpannan klappad. Äta hallonkräm och en och annan glass. Dricka smoothie och se på Emil. Om och om igen. Sedan när man blir bättre behöver man rita och klä ut sig. Hänga i tältet och panga kalasballongerna. Som Bolibompa-Markus gör. Han har hjälm när han ballongrejsar, så det vill Lillen också ha. Storebrorsans med flames på. Och när mamman tar sig en välbehövlig snabbdusch passar man på att tömma hennes smyckesskrin på golvet. Japp, så går det till när man vabbar ihop. På måndag blir det dagis igen. Hurra för det.

Badad, nyklippt och finklädd. Redo för kalas, fika, släkt och presenter. Fullt ställ i tre timmar med dom som han tycker mest om, och som älskar honom så himla mycket tillbaka. Och även om det är lite stressigt innan med fest och tårtbak och städa och räcker-stolarna-till-alla-och-så-måste-vi-ju-ha-fiskdamm, så är det värt det hundra gånger om. För hans blick när han trycker i sig alla bären på tårtan eller prövar sin nya trehjuling för första gången. Lyckosolar i min mage.

Igår fyllde han två år. Vår skatt, vårt skratt, vårt lim, vår lycka. Så full av energi, ord och åsikter. Så självklar i våra liv, som att han alltid funnits där. Försiktigt smög vi ner tillsammans för trappan på morgonen. Titta! Många ballonger! Åh wow! Titta! En koja! I kojan fanns en väska med en födelsdagsskatt. Med hemligheter som man kan ta på sig och försvinna in i andra världar. Bli en kanin eller kung. Eller alltihop på samma gång. Man får göra som man vill. När man fyller två.

Idag tog jag och lillen en tur in till stan för att besöka ett nytt ställe. Alfons Åbergs Kulturhus. Så himla fint och härligt var det. Lillen skrek av förtjusning så fort han klev genom entrén och yrde sedan runt i eufori i två timmar. Krama jättestor mjukis-Alfons, klättra in i små hus och kojor, åka rutschkana och prova en gammal telefon. Överallt fanns nya saker att upptäcka. Äventyret avslutades med pannkakor och sedan var det någon som däckade i sin vagn så fort vi kom utanför dörren. Jag hade gärna gjort honom sällskap.

På andra sidan december, är vi nu. Ute i januari då man ska ta nya tag, göra upp planer för året och slänga ut julgranen illa kvickt. Vi är inte riktigt där än. Vi är bara precis över vattenytan, efter en väldigt väldigt intensiv december med julen som maxad final och sedan en krasch rakt i in influensan. Några av oss är på bättringsvägen nu, några är mitt i. Med fem i familjen tar det lång tid innan alla är igenom. Vi försöker hjälpas åt att hålla modet uppe, men när man sover för lite och inte mår ok är det tufft ibland. Då tvingar jag mig själv att tänka på alla som har det jobbigt på riktigt. På alla som lever med kroniska sjukdomar och nästan aldrig mår bra. På föräldrar som har cancersjuka barn som dom oroar sig över dygnets alla timmar. Vad är väl lite feber och nattvak då? Ingenting. Vi har varann. Vi är snart igenom. Då ska vi städa upp här och slänga ut julpyntet, jag lovar. Det ska lukta såpa och tvål och vår. Snart. Snart. Ska bara vila lite först.

Sista bilden av Majken Kjellgren

Hela världen är vit. Jag fylls av blandade känslor. Första pirret i magen när vi kommer upp på morgonen och ser att allt är inbäddat i mjukt fluff. Julaftonskänslan. Jag och sonen tittar ut genom fönstret tillsammans och pekar. Titta! Snö! Sedan bryts förtrollningen och det vuxna förnuftet väller över mig. Åh nej, skotta. Skarpa fram bilen. Tusen lager overaller och blöta vantar. Bilköer och kyla. Frysa, frysa, frysa! Jag som hatar att frysa. Men ändå, det är ju så fint.

Att julbaka med sitt barn, kan man föreställa sig något mysigare? Jag har drömt om det sedan lillen låg i magen, och för några dagar sedan var det äntligen dags. Första pepparkaksbaket, nu skulle det ske. Åh så himla fint det var. I minst fem minuter lyste lyckan över oss vid köksbordet. Vi kavlade och kavlade och stansade gubbar och la dom på plåten tillsammans. Hurra vad bra! Sedan tog tålamodet slut och experimentlustan över för den yngre av oss. Halva mjölpåsen kastades ut över bord, stolar och i håret, stora mängder deg hamnade i munnen och resten på golvet samtidigt som små små kladdiga fingrar omsorgsfullt skulle känna och klämma på allt. Allra helst på den nya soffan. Mammans stressnivåer rusade och pappan fick gå och lägga barnet. Men det var väldigt fint. I fem minuter.